Für die schwedische Neuausgabe von Heinz Hegers „Die Männer mit dem rosa Winkel“ – in der Neuübersetzung von Anna Lindberg – schrieb ich ein ausführliches Nachwort über Josef Kohout, den Mann mit dem rosa Winkel: Josef Kohout – mannen med rosa triangel. Weiterführende Informationen im Kapitel über Josef Kohout.  

Under pseudonymen Heinz Heger utkom boken Die Männer mit dem rosa Winkel 1972 på det tyska förlaget Merlin-Verlag. Det var den första vittnesskildringen från ett koncentrationsläger skriven av en homosexuell man som fick ett bestående mottagande.* Den kom att bli en sorts klassiker som har översatts till många språk. Det är inte författaren själv som varit med om det som beskrivs i boken, utan han har nedtecknat vad en överlevande fånge med rosa triangel berättade för honom.

Vittnet var Josef Kohout, född den 25 januari 1915 i Wien. Han greps av Gestapo i mars 1939 och avtjänade ett flera månader långt fängelsestraff i Wien, som utdömdes av en domstol. Men när han hade suttit av straffet blev han inte frisläppt, utan togs i stället i skyddshäkte och sattes i koncentrationsläger. Först Sachsenhausen och sedan Flossenbürg, där han vistades fram till befrielsen 1945. Josef Kohout delade med sig av sina upplevelser till en av sina bekanta i Wien, Hanns Neumann (1914–1978). Neumann är alltså den som står bakom pseudonymen Heger.

I förordet till den första svenska översättningen Fångarna med rosa triangel: Homosexualitet i Tredje riket (utgiven 1984 av Författarförlaget) skriver översättaren Fredrik Silverstolpe felaktigt att det är Hanns Neumann som är Heinz Heger, och att boken är hans egen »självbiografiska berättelse«. Silverstolpe besökte Wien i början av 1980-talet för att göra efterforskningar för boken. Under sin vistelse bodde han hos mig och jag minns att han berättade att han hade träffat Neumanns livspartner Helmut Musatits. Neumann själv var redan död. Musatits ansåg tydligen att Neumann hade beskrivit sina egna upplevelser i boken, vilket han också framförde till Silverstolpe. För övrigt var Musatits fortfarande av den uppfattningen när jag många år senare talade med honom om saken. Då hade jag emellertid lärt känna Josef Kohout själv och visste att Neumann tagit diktamen från Kohout. Men vid Silverstolpes besök i Wien var den bakgrundsinformationen fortfarande okänd för mig.

 

Kohout berättade om sina erfarenheter för Neumann

Efter Josef Kohouts bortgång berättade hans partner sedan många år tillbaka, Wilhelm Kröpfl, för mig om tillkomsten av manuskriptet till Die Männer mit dem rosa Winkel. Jag hade själv träffat Kohout, men då hade vi i första hand diskuterat hans försök att få ekonomisk kompensation från de österrikiska myndigheterna för sin tid i koncentrationsläger. Det ska jag återkomma till, för Kohouts namn är starkt förknippat med kampen för ett officiellt erkännande av homosexuella män som offergrupp.

Enligt Kröpfl träffades Neumann och Kohout vid ungefär femton tillfällen i slutet av 1960-talet, då Kohout redogjorde för gripandet och tiden i koncentrationsläger. Neumann stenograferade hans berättelse, och skrev sedan ned den i vanlig skrift – antagligen delvis fritt ur minnet. Josef Kohout hade alltid haft ett behov av att berätta om nazisternas förföljelser av homosexuella och de illgärningar som han själv hade utsatts för. Han skulle gärna ha skrivit ned allt själv, men han ansåg att han saknade skrivandets gåva. Därför var det en lycklig slump at han lärde känna Neumann, som ville skriva en bok om de homosexuellas öde i koncentrationslägren. Det visade sig att enbart Kohouts skildring kom att räcka till en hel bok.

Trots att Kohout ville berätta om sin tid i koncentrationsläger föredrog han att inte figurera med sitt riktiga namn i boken, inte minst av hänsyn till sina släktningar. Han hade ändå inte för avsikt att personligen framföra sin berättelse i offentligheten. Homosexuella handlingar mellan vuxna var dessutom straffbara i Österrike ända fram till 1971. När det sista mötet med Neumann var över och han hade berättat allt upplevde han åtminstone stor tillfredsställelse och lättnad. Hans redogörelse skulle bevaras för eftervärlden. Därefter visade han inget intresse för texten och läste heller det färdiga manuskriptet innan det gick i tryck. Under några års tid letade Neumann utan framgång efter ett förlag som ville ge ut boken. Die Männer mit dem rosa Winkel blev för övrigt hans enda bok.

Till följd av att Kohout inte läste igenom manuskriptet förblev vissa smärre faktafel okorrigerade. Men det påverkade inte skildringens autenticitet. När Kohout läste den tryckta boken gjorde hans livspartner honom uppmärksam på några av felaktigheterna. Då avfärdade han dem som oviktiga. Denna frikostighet när det gällde detaljer och småsaker var verkligen ett personlighetsdrag hos Kohout. Det besvärade honom inte alls att några av uppgifterna om honom inte var helt korrekta – huvudsaken var att alla skildrade händelser stämde med de faktiska omständigheterna.

Till exempel var Kohout tjugofyra år gammal när han greps i mars 1939, inte tjugotvå, som Neumann skriver. Kohout dömdes inte till sex månaders fängelse, som det står i boken, utan sju. Den viktigaste biografiska skillnaden mellan huvudpersonen i Neumanns bok och verklighetens Josef Kohout är emellertid yrket. Kohout studerade aldrig på universitetet. Vid tiden för gripandet, 1939, arbetade han på posten, men han var utbildad frisör. Efter återkomsten från koncentrationslägret fick han inte återvända till sitt arbete – en dömd brottsling fick inte arbeta som offentlig tjänsteman. I stället tog han anställning som försäljare hos en firma med anor från dubbelmonarkins tid, som tillverkade skokräm och läderfett. Vid femtiotvå års ålder sökte han sig vidare till textilbranschen.

Sin livspartner Willi Kröpfl lärde Josef känna 1946. De förblev ett par fram till Josefs död 1994. Även om Kohout av hänsyn till sina släktingar inte ville bli en offentlig person levde Josef och Willi helt öppet i familjens, släktens och vännernas krets, där alla accepterade deras partnerskap. Familjen och vänkretsen var särskilt viktiga för Kohout under den första tiden efter hemkomsten från koncentrationslägret. Han sökte glatt umgänge och muntert sällskap, och därför gick han ut mycket. Under senare år och med stigande ålder drog han sig hellre tillbaka i sin trädgård som han odlade med stor passion.

 

Förföljelsernas omfattning

Innan jag går in på den decennielånga kampen för ekonomisk kompensation efter krigsslutet följer här en liten utvikning om förföljelsernas omfattning. Det finns många myter och felaktiga uppgifter från den senare delen av 1900-talet som måste korrigeras.

I dag vet vi att idén om en »homocaust«, där hundratusentals homosexuella män mördades av nazisterna, är felaktig. Ny forskning har visat att antalet män som mördades i koncentrationslägren på grund av sin homosexualitet mycket sannolikt var under 10 000. I Tredje riket, mellan 1933 och 1945, greps cirka 100 000 män för homosexualitet. Domstols- och polisundersökningar ledde till cirka 50 000 fällande domar. Mellan 10 000 och 15 000 män skickades till koncentrationsläger. Av dem hade inte alla dömts av en domstol, eftersom den vanliga polisen och Gestapo hade befogenhet att skicka homosexuella män direkt till koncentrationsläger, särskilt när det gällde återfallsförbrytare. Det var också relativt vanligt att först avtjäna sitt straff i fängelse och sedan, i stället för att bli frisläppt, placeras i »skyddshäkte« i ett läger.

Tillsammans med de judiska fångarna befann sig de homosexuella underst i lägerhierarkin, långt nedanför de politiska och kriminella fångar. Det förklarar varför de homosexuella männens överlevnadsfrekvens var bland de lägsta i lägren. Forskare menar att sextio procent av de mellan 10 000 och 15 000 homosexuella män som skickades till lägren dog där, det vill säga mellan 6 000 och 9 000 personer. Uppgifterna gäller bara för de territorier som ingick i Nazityskland före 1938, alltså inte för Österrike. Men eftersom den österrikiska befolkningen var ungefär en tiondel av den tyska kan man anta att mellan 600 och 900 österrikiska bögar skickades till lägren.

En annan myt är antagandet att homosexuella kvinnor behandlades på samma sätt som homosexuella man av nazisterna och gick samma öde till mötes. Det är inte heller sant. I första hand sattes kvinnor som kan ha varit lesbiska i läger för att de ansågs »asociala« och inte passade in i den roll som nazisterna hade tilldelat tyska kvinnor. Förföljelsen av lesbiska var inte alls lika systematiska som förföljelsen av bögar. Men det innebär inte att homosexuella kvinnor hade ett bättre liv. Självklart var hemlighållandet ett hårt slag mot deras livsstil. De tvingades in i traditionella könsroller och i de flesta fall fråntogs de möjligheten att klara sig själva, även på det ekonomiska planet. På så sätt drabbades lesbiska både individuellt och kollektivt. Deras nätverk och sociala infrastruktur förstördes på samma sätt som den scen och gemenskap för bögar som hade funnits mellan första och andra världskriget, åtminstone i de större städerna. Homosexuella kvinnor tvingades tillbaka in i garderoben. Men det vore helt fel att påstå att de systematiskt förföljdes och skickades till läger.

I Tyskland hotades de faktiskt inte ens av åtal, eftersom kvinnlig homosexualitet inte var olaglig. Det är uppenbart att lesbiska – i egenskap av kvinnor – inte togs på samma allvar som män. Kvinnlig sexualitet ansågs inte ha en lika avgörande betydelse som den manliga. Därför betraktades inte kvinnlig homosexualitet som lika farlig för den »ariska rasens« befolkningsutveckling. Manlig homosexualitet hade dessutom alltid varit förknippad med förförelse av unga män – vilka kunde lockas till permanent homosexualitet – och sågs därför som ett samhällshot. Nazistiska vetenskapsmän var inte bara övertygade om att kvinnlig homosexualitet var relativt ovanlig, de trodde också att den var lättare att förändra. Och allra viktigast i nazisternas ögon: lesbiska kvinnor kunde ändå bli gravida och föda barn åt Führern. Homosexuella kvinnor skulle snabbt omvändas till heterosexuella när de gifte sig, ansåg man.

 

Kriminaliseringen av kvinnlig homosexualitet var en av skillnaderna mellan Tyskland och Österrike. Och märkligt nog hade lagstiftningen aldrig varit enhetlig på det området. Det gjordes försök att förena existerande strafflagstiftning, men sju års nazistiskt styre i Österrike var inte tillräckligt lång tid för att hinna göra det. Därför förblev kvinnlig homosexualitet ett brott i Österrike under de sju år som landet var en del av Tredje riket, mellan 1938 och 1945. På territoriet »Ostmark<, som Österrike kallades under de åren, fortsatte polis och domstolar att väcka åtal mot kvinnor för homosexuella handlingar i enlighet med österrikisk lag. Vi känner dock inte till något fall där en homosexuell kvinna från Österrike sattes i koncentrationsläger efter att ha dömts för homosexuella handlingar. Lesbiska sattes i vanliga fängelser för att avtjäna sitt straff.

Jag skulle vilja lyfta fram en annan skillnad mellan Österrike och Tyskland. I Österrike var totalförbudet mot både manlig och kvinnlig homosexualitet oförändrat i över hundra år. Paragraf 129 I b i den österrikiska strafflagstiftningen var densamma från 1852 till 1971, då den till slut upphävdes. Österrike har alltid varit ett mycket katolskt land där den romersk-katolske kyrkan länge har haft stor politiskt inflytande. Naturligtvis hade homosexualitet varit förbjudet även under medeltiden, och därmed inom all strafflagstiftning före 1852. Men faktum är att mellan 1803 och 1852 var straffet för homosexuellt beteende »bara« fängelse i upp till ett år, medan lagen mellan 1852 och 1971 föreskrev ett minimistraff på ett års fängelse och et maxstraff på fem års fängelse.

I Österrike var det dessutom mycket tydligt att alla sorters sexuell aktivitet omfattades av totalförbudet, även gemensam onani. Dessutom var det förbjudet att bjuda in till och försöka inleda homosexuelle kontakter.

I Tyskland var endast sexuella aktiviteter som liknade samlag förbjudna enligt paragraf 175 i strafflagstiftningen, det vill säga orala och anala samlag samt samlag mellan benen. Gemensam och ömsesidig onani var inte straffbart.

När nazisterna kom till makten i Tyskland i 1933 var de missnöjda med det rådande rättsläget. Därför ändrades paragraf 175 två år senare så att tillämpligheten utökades. Från och med nu var alla typer av sexuella kontakter olagliga, inklusive allt beteende som ansågs ha sexuellt uppsåt, däribland »enkla blickar« och »enkel beröring«. Dessutom användes paragraf 20a i den tyska strafflagstiftningen för att utdöma strängare straff för återfallsförbrytare. Bestämmelsen användes senare även i Österrike, efter anslutningen till Nazityskland.

Efter 1935 års reform av paragraf 175 i Tyskland liknade den Österrikes paragraf 129 i större utsträckning, men var mer detaljerad. Därför fortsatte vissa element av lagbrottet att skilja sig åt. Och mycket riktigt uppstod stridigheter kring österrikiska domstolars rättspraxis efter anslutningen till Tyskland. Justitieministeriet i Tredje riket behandlade frågan och uppmanade sedan de österrikiska domstolarna att vara striktare i sin tillämpning av den österrikiska lagstiftningen.

I varje fall ökade antalet anmälningar, domstols- och polisutredningar, rättsfall och fällande domar kraftigt i både Tyskland och Österrike; i Tyskland efter lagskärpningen 1935 och i Österrike efter anslutningen till Tyskland. Låt oss först ta en titt på statistiken för Tredje riket, med undantag för Österrike. Antalet fällande domar tiodubblades mellan 1933 och 1938, från 853 till 8 562. Tyvärr finns det ingen statistik för Österrike mellan 1937 och 1945, eftersom Österrike alltså upphörde att existera 1938. Men det går att se ökningen av antalet fällande domar genom att titta på den statistik för Wien som faktiskt finns. Staden hade över två miljoner invånare vid den tiden och man kan anta att den stod för ungefär en tredjedel av alla fällande domar i Österrike. Jämfört med åren före anslutningen till Tyskland ökade antalet fällande domar med mellan 40 och 100 procent mellan 1939 och 1943. Och då ska man minnas att majoriteten av den manliga befolkningen faktiskt var inkallad i kriget. Med det i åtanke ter sig ökningen än mer dramatisk.

Generellt kan man konstatera att statistiken för åren före 1933 visar att åtal väcktes mot homosexuella i långt större utsträckning i Österrike än i Tyskland. Som tidigare nämnts var den tyska befolkningen tio gångar så stor som den österrikiska, och är det fortfarande. Trots det var de fällande domarna i Tyskland under många års tid bara dubbelt så manga som i Österrike.

Att fler och allvarligare åtal väcktes under nazisttiden i Österrike återspeglas också i längden på de fängelsestraff som de skyldiga dömdes till. En forskargrupp som analyserade över 2 000 domstolsförhandlingar upptäckte att den genomsnittliga längden för straff utdömda av domstolar före 1938 var 3,97 månader. Under nazisttiden (1938 till 1944) ökade genomsnittslängden till 7,29 månader för att sedan minska till 4,29 månader efter kriget.

 

Innan jag går vidare till kampen för upprättelse efter naziregimens fall skulle jag vilja lyfta fram några andra inslag i förföljelsen av homosexuella män.

De ökade påtryckningarna och intensifierade förföljelserna av homosexuella män påverkade även deras sociala liv. Det var farligt att ha kontakt med ökända personer, eftersom dessa främlingar kunde vara »agents provocateurs«, det vill säga agenter för hemliga polisen. Varje invit kunde vara en fälla. Det var också farligt att vara känd för andra homosexuella män. Om någon av dem blev tagen av polisen eller Gestapo brukade dessa utöva utpressning och tortyr för att ta reda på sexpartners och andra homosexuella vänners namn. Polisen och Gestapo brukade också beslagta och genomsöka den misstänktes post. Enligt de nya bestämmelserna kunde en person gripas och skickas till koncentrationsläger enbart för att ha skrivit eller mottagit ett kärleksbrev. Det var farligt att besöka de vanliga mötesplatserna och raggningsställena, som barer, parker och bastuklubbar. Poliser kände till dessa platser och genomförde razzior där. Många blev också angivna av grannar, kollegor och till och med av släktningar. Den sociala kontrollen var mycket stark, och för att undvika risken att bli utpekad gifte sig många bögar och lesbiska med varandra.

För den som väl hade gripits eller dömts var ett sätt att undvika at skickas till koncentrationsläger at gå med på »frivillig« kastrering. Många offer har beskrivit ingreppet som en psykisk avrättning. Det resulterade också i följdsjukdomar, självmord och förtidig död på grund av sjukdomar relaterade till kastrering. Ett annat sätt att få sitt fängelsestraff upphävt var att ta värvning och anmäla sig som »frivillig« vid fronten. Men det var inte många som överlevde det heller.

Jag vill även nämna att homosexuella män utsattes för medicinska experiment. Den danske SS-läkaren Carl Værnet** utgav sig för att kunna omvända homosexuella män genom att operera in en artificiell körtel som gav ifrån sig det manliga könshormonet testosteron. Han tilläts utföra dessa experiment på fångar i koncentrationslägret Buchenwald.

 

Inget skadestånd

I Österrike är Josef Kohouts namn starkt förknippat med kampen för »gottgörelse«. När kriget var över fick Kohout inget skadestånd av den österrikiska staten för sin tid i koncentrationsläger. Redan 1945, omedelbart efter befrielsen, vände han sig till den provisoriska avdelningen för återvändande lägerfångar i Wiens rådhus. Där lät man honom genast förstå att han i egenskap av bög inte kunde vänta sig något ekonomiskt stöd. Han fick förslaget att »färga« sin triangel röd, de politiska fångarnas färg, genom att gå med i något av de större partierna. I motsats till några av de andra fångarna med rosa triangel avböjde han. Han var alltför stolt som homosexuell. Till sist blev han avfärdad med ett ransoneringskort för en gasspis. Själva spisen var han tvungen att köpa själv!

När det österrikiska parlamentet 1947 utfärdade en lag om ekonomisk ersättning till koncentrationslägersoffer (OFG) återspeglades den avvisande inställningen i lagstiftningen. Endast de som hade förföljts av rasistiska, politiska eller religiösa skäl skulle få ersättning. Förföljelse på grund av homosexualitet sågs inte som en »typiskt nazistisk orättvisa«, eftersom homosexualitet var olagligt i Österrike både före och efter anslutningen till Nazityskland. Och den argumentationen användes uttryckligen även när det gällde skyddshäkte i koncentrationsläger efter avtjänat fängelsestraff som utdömts av en österrikisk domstol.

Skadeståndet enligt OFG var inte särskilt stort – den österrikiska staten betalade ut en ersättning på cirka 850 österrikiska schilling, 62 euro, per koncentrationslägersmånad till de erkända offren. Det Kohout framför allt ville var att åren i koncentrationsläger skulle godkännas vid beräknandet av hans pension. När han gick i pension 1976 lade han fram sin sak för alla möjliga myndigheter, men förgäves. Vid den tidpunkten lämnade han inte in någon skriftlig ansökan. Han lät det stanna vid dessa fruktlösa försök, men varje månad påmindes han om att hans pensionsgrundande inkomst var lägre än vad den skulle ha varit utan de sex åren i koncentrationsläger. Det faktum att SS-vakterna däremot fick tillgodoräkna sig sin »tjänstetid« i koncentrationsläger, såvida det inte kunde bevisas att de hade begått något brott, fann han särskilt upprörande.

 

1985 tog Homosexuelle Initiative (HOSI), där jag arbetar, kontakt med Kohout. Några aktivister på HOSI Wien hade hört talas om hans fall. Det ledde till ett möte där HOSI Wien erbjöd sitt fulla stöd för Kohouts kamp för gottgörelse.

Kohout beslöt sig emellertid för att gå vidare med saken utan att konsultera eller informera HOSI Wien. I juli 1986 skrev han till justitieombudsmannen, som engagerade sig i fallet på ett beundransvärt sätt. Men förhandlingarna strandade hos pensionsmyndigheten och socialdepartementet. I mars 1988 meddelades Josef Kohout av den dåvarande justitieombudsmannen Franziska Fast att det tyvärr inte gick att göra något för honom. Då skrev Kohout till förbundskanslern Franz Vranitzky. I augusti 1988 meddelade justitieombudsmannen till hans förvåning att fler utredningar och diskussioner med socialdepartementet skulle genomföras om hans ärende.

1988 var Österrikes stora »Bedenkjahr« (minnesår) – då hade det gått femtio år sedan Österrikes anslutning till Tredje riket. HOSI Wien tog avstamp i minnesåret för att med eftertryck framföra sitt krav på kompensation. Kampen stöddes av Die Grünen (Österrikes miljöparti).

1988 och 1989 undersökte dessutom det österrikiska nationalrådet möjligheten att revidera OFG och de allmänna socialförsäkringslagarna (ASVG). Försöken att inkludera homosexuella män bland förmånstagarna misslyckades till följd av häftiga protester från de tre etablerade föreningarna för koncentrationslägersoffer, vilka stod nära det socialistiska respektive kommunistiska partiet respektive det österrikiska folkpartiet (ÖVP).

Lika resultatlöst blev det möte som 1990 hölls mellan HOSI Wien och den dåvarande socialministern Walter Geppert. Han lovade dock att enskilda fall skulle prövas med välvillig inställning. Man tänkte sig uppenbarligen en typiskt österrikisk lösning. Dessa enskilda fall skulle läggas fram av HOSI Wien. På departementet sa man sig nämligen inte känna till några sådana. Det var ren och skär lögn – vid den tidpunkten hade departementet redan kännedom om Kohouts fall via justitieombudsmannen.

Dessutom vägrade socialdepartementet att granska sina egna akter om fångar med rosa triangel. HOSI Wien kunde vid den tidpunkten inte presentera något konkret fall – de antog ju att Kohout inte hade något intresse av det eftersom han inte hade hört av sig efter deras första möte. För departementet var detta en välkommen förevändning för att avslå en ändring i regelverket. HOSI Wien hade föreslagit en särskild lag för ekonomisk ersättning till homosexuella offer för att kringgå konflikten med de politiska offerföreningarna. På departementet var man inte heller beredd att vända sig till homosexuella offer via massmedier och andra lämpliga kanaler.

Till slut kontaktade även HOSI Wien justitieombudsmannen, på inrådan av en parlamentsledamot. I maj 1992 hölls ett möte med den nya justitieombudsmannen Evelyn Messner. Hon uppgav att hon aldrig tidigare hade konfronterats med frågan om skadestånd till homosexuella offer för nazismen, men att hon för tillfället arbetade med ett överklagandeärende när det gällde pensionsberäkning för ett sådant offer. Messner låt HOSI Wien förstå att hon personligen ansåg att det uteblivna skadeståndet till homosexuella offer var mycket orättvist, men att hennes myndighet inte hade någon möjlighet att få igenom några åtgärder i parlamentet. Hon hade däremot för avsikt att lyfta frågan inom nationalrådet, vilket hon också gjorde. Det ledde till att parlamentet i juni 1995 antog ett lagförslag om grundandet av en nationell fond för nazismens offer. Den var främst tänkt för de offer som hade »glömts bort«. Lagen föreskriver uttryckligen att fonden ska kunna betala ut ersättning till personer som förföljts på grund av sin sexuella läggning. Minst tre personer ska till slut ha fått utbetalningar från fonden av den anledningen (70 000 österrikiska schilling vardera, vilket motsvarar cirka 5 090 euro).

Tillbaka till 1992: Justitieombudsmannen lyckades till slut få Kohouts tid i koncentrationsläger att räknas som pensionsgrundande. I oktober 1992 fick han det positiva beskedet. Då hade det gått sex år sedan han lämnade in sin ansökan. Någon motivering fanns inte i beskedet från pensionsmyndigheten. Rättsläget var dock lika entydigt som när det gällde OFG. Enligt socialförsäkringslagarna (ASVG) kunde inte fängelsevistelse till följd av handlingar som var brottsliga både före och efter anslutningen till Nazityskland räknas som pensionsgrundande. Men mellanskillnaden betalades ut till Kohout, även för de år som han dittills hade varit pensionär. Enligt den nya beräkningen blev hans pension emellertid så hög att han förlorade de bidrag som han hade fått i egenskap av låginkomstpensionär, bland annat bostadsbidrag och diverse avgiftsbefrielser. I slutändan fick han alltså inte mer pengar till sitt förfogande, det nya pensionsbeloppet till trots. Men det innebar ändå en upprättelse för honom att få full pension och inte behöva leva på bidrag. Faktum är att Josef Kohout är den ende österrikiske fången med rosa triangel som har fått sin tid i koncentrationsläger godkänd som pensionsgrundande.

När HOSI Wien fick veta att pensionsärendet hade fått en positiv utgång kontaktade man Josef och hans livspartner Willi. Som representant för HOSI Wien sökte jag upp dem i mars 1993 för att övertala dem att ansöka om skadestånd enligt OFG. Departementet hade ju sagt att de skulle ta upp enskilda fall och pröva dem välvilligt. Josef ville fundera på saken. Tanken på att återigen utsätta sig för den delen av sitt förflutna besvärade honom. Dessutom var han redan då svårt sjuk. Men han bestämde sig till slut ändå för att ansöka om ersättning, dock även denna gång utan att informera HOSI Wien.

Efter mitt besök dröjde det länge innan jag hörde något av dem. När jag i februari 1994 återigen tog kontakt via telefon fick jag veta av Willi att Josefs ansökan om att erkännas som offer hade avslagits i december 1993 av den ansvariga myndigheten vid delstatsregeringen i Wien. Då hade Josef redan fått fyra strokeanfall. Han hade en lång sjukhusvistelse bakom sig och bodde nu på ett vårdhem. På grund av Josefs hälsotillstånd ville inte Willi överklaga det negative beslutet, men jag övertalade honom. Det slumpade sig at vårt telefonsamtal skedde just på överklagandeperiodens sista dag. Det var alltså ont om tid att formulera en överklagan, men tillsammans skrev vi och faxade den till delstatsregeringen några minuter före midnatt.

Under dagarna som följde kontaktade HOSI Wien den ansvariga myndigheten och yrkade på ett snabbt beslut. Då fick vi veta att det negativa beslutet i första instans hade fattats efter konsultation med socialdepartementet. Det var underligt – departementet hade ju påstått att de skulle pröva eventuella fall med en välvillig inställning. HOSI Wien ringde till socialministerns kontor och uttryckte upprördhet över detta. Man fick veta att departementet inte kunde handlägga ärendet på ett positivt sätt om det inte gick via de normala instanserna. Därför hade ansökan avslagits i första instans. Med hänsyn till Josefs hälsotillstånd krävde HOSI Wien ett snabbt och positivt överklagandebeslut. Vi insisterade på att få träffa socialministern, som hade bytts ut sedan sist. Till slut avtalades ett möte med ministerns sekreterare den 11 april.

 

Josef Kohout dog den 15 mars 1994, sjuttionio år gammal, utan att ha fått skadestånd av den österrikiska staten för sin tid i koncentrationsläger. Byråkratin och maktens cyniker hade än en gång segrat.

Först 2005 inkluderades sexuell läggning som orsak till förföljelse i den österrikiska lagen om ekonomisk ersättning till koncentrationslägersoffer (OFG). Man kan med fog anta att denna lagändring då inte hade någon praktisk betydelse. Det finns åtminstone inget känt fall med någon överlevande fånge med rosa triangel som fortfarande var i livet 2005 och som hade kunnat ansöka om skadestånd enligt OFG.

Den 30 november 2009 fick ett litet parkområde vid Zimmermannplatz i Wien namnet Heinz-Heger-Park. Kohout hade bott i huset nummer 1 fram till sin död. En liten invigningsceremoni hölls i närvaro av hans livspartner Willi.

 

Josef och Willi var ett par i fyrtioåtta år. 2012 dog Willi Kröpfl i Wien vid åttiosju års ålder.

———

* Redan 1946 gav österrikaren Hugo Walleitner ut boken Zebra. Ein Tatsachenbericht aus dem Konzentrationslager Flossenbürg [”Zebra. En faktarapport från koncentrationslägret Flossenbürg”, övers. anm.] på eget förlag. Uppenbarligen var tiden ännu inte mogen för en offentlig diskussion av nazisternas förföljelse av homosexuella män. Walleitners bok fick inte alls samma uppmärksamhet och gensvar som Hegers.

** H. Davidsen-Nielsen, N. Høiby, NB Danielsen, J. Rubin, Værnet – Den danske SS-læge i Buchenwald, JPBøger, Viby/Köpenhamn, 2002.